emelie

jag har ett sår på knogen. vi kan ju säga att det är det enda felet på mig just nu. fast då ljuger vi.
i två dagar har jag vaknat upp och bara varit förtvivlad, det är inte den sedvanliga kvävande känslan jag brukar få. det känns mer som en förvarning. känns lite som "enjoy the moment, bitch."
jag börjar bli lite trött på svängarna. allting känns alltid så mycket, fick nog aldrig lära mig behärskning.
och jag har börjat gå igen. eller vandra som jag säger. det är en stor skillnad på att vandra och gå. jag vandrar bara när jag är rädd. och jag antar att jag är livrädd. allt jag vill med mitt liv är precis framför näsan nu. och det sorgliga är att det är för nära, jag lovar att jag snart kommer få panik igen och springa åt helt andra hållet. så jag vandrar, och ältar, och gråter och skyller på att det är vinden i mina ögon och inget annat.
igår sprang jag hem den sista biten för jag var så rädd. med två kvarter hem så kunde jag inte andas längre, jag kände mig förföljd och mina kinder blev blöta och jag bara sprang.
snart måste jag nog sätta mig ner och vara brutalt ärlig mot mig själv.
jag kommer aldrig klara något.
punkt.