mami.
det var ju inte henne jag fick min skönhet ifrån iallafall, hon har sitt kvar!!
puss!
tid. alltid tid.
ibland är allt bara precis som det ska. och det är precis vad det är just nu, med ett fåtal undantag men det gör inget. jag är inte stressad mer. jag har kontroll. jag har ett mål. jag har underbara människor runt omkring mig.
behöver man verkligen mer? den här veckan har varit väldigt vacker. sol och livsglädje, plugg, sällskap och vårstädning, några glas vin och god mat, jobb, foto, musik och tavlor. snart är dock veckan över men nästa vecka kommer allt vara minst lika bra igen. den här gången är det sundsvalls tur att leverera. jag älskar verkligen alla mina små resor hela tiden och jag kunde inte hålla mig för skratt när pålle påpekade hur lite jag faktiskt är hemma.
men vad är det för poäng med att sitta hemma bara för att man ska? det slutar bara med att jag ligger i sängen, helt apatisk, stressad och förtvivlad. det är ingen som gillar mig då.
så, från och med denna veckan så är det första som viner genom mitt huvud när jag vaknar:
-GET UP! GET DRESSED! GET OUT!
och det har verkligen varit så helvetesjävlaskitunderbart att sitta i skolan i flera timmar varje dag och plugga, hinka massa kaffe, lyssna på jazz och snacka skit med hannes. JAG ÄLSKAR JU ATT PLUGGA! när glömde jag bort det? någonstans där när självdisciplinen drog åt fanders och jag inte fixade att ta mig själv i kragen, när mycket annat lockade och bristen på klasskamrater när man pluggar på distans blev för påtaglig.
då är det helt enkelt fantastiskt att jag kan följa med hannes ner till hans högskola och låtsas som att han är min klasskompis och det är ingen som vet att jag smyger med och snor nätverket på en skola som jag inte pluggar vid. jag älskar ju att hitta på små hyss.
och det har varit ännu mer underbart att solen lyst på mig, dags att hänga av sig koftor och halsdukar. och det var fantastiskt att hälsa på borås, och att borås hälsade på mig! och jag tyckte nästan det var kul att jobba i natt men bara nästan. nu ska vi inte få storhetsvansinne här. ett steg i taget.
men nu ska jag lapa de sista strålarna sol innan jag försöker mig på en tupplur. i helgen tjänar emli en jävla massa pengar. närmare 5000 faktiskt. då är det dumt att klaga.
och igår var det en av de vackrasta dagarna på länge.
jag har ingen ursäkt.
lämna mig ute med soporna
det här är inte sånt jag gör
det här är fel ställe
att tänka på dig
det är fel tid
för någon ny
det är ett litet brott
och jag har ingen ursäkt
jag ger bort min pistol när den är laddad
om du inte skjuter, hur ska jag då kunna hålla den?
det är fel tillfälle
att tänka på dig
i <3 hannes andersson
han som sover på andra sidan väggen kom smygande och ville hjälpa till att fylla mitt rum med rök. han kan vara så fruktansvärt bra på att förgylla mina dagar. tyvärr ser det ju ut som att vår deal om giftermål när vi fyller 40 kommer gå i stöpet, men så länge jag får vara best man åtminstone så är jag mer än nöjd.
nu tänker jag bara ta vara på de sista månaderna som vi bor innanför samma dörr. och imorgan ska han släpa mitt slöa arsle till skolan, lite som han gjorde på högstadiet när han cyklade och hämtade mig varje morgon.
håll inte i dig själv sådär. släng inte dig själv framför mig sådär.
dagen passerade ganska smärtfritt. ligger i sängen och fyller mitt rum med rök. berättar små anekdoter om veckan som gick för mig själv. äter mitt salt och lyssnar sönder damien rice. skolböckerna ligger vid huvudkudden, jag kan ju försöka intala mig att bokstäverna hoppar in i mitt huvud av sig själva om de bara ligger tillräckligt nära. eller så vaknar jag helt enkelt av att jag slår huvudet i traven med böcker och får för mig att öppna en eller två av dem. men det är antagligen bara önsketänkande.
här är hur som helst det jag pysslat med senaste dygnet.
vi gör vad som krävs för att bli fria.
och mina ansökningar blev iallafall klara.
didn't i, my dear?
jag öppnar ena ögat. blundar så fort jag kan igen. mamma putter på mig. jag öppnar ena ögat och tillslut även det andra. en bar fot hittar det kalla golvet och en kall vind smeker min nakna kropp när täcket faller till marken och ger mig gåshud.
solen kysser mig, lämnar fräknar på min kind och vårvinden leker i mitt hår. musiken skriker i mina öron. vittnar om hjärtesorg. kängorna faller tungt mot marken och jag sjunger. som om det var mitt hjärta som brast. som det gjort förut.
med en cigarett i mungipan, klänningen som sveper runt mina bleka vinterben och solglasögon på min nästipp börjar jag dagen som gick. cigaretten tog slut och jag sjönk ner i mammas stol. pennspetsen gled lätt över alla papper som kom i min väg. bokstäverna i boken blev till ord jag förstod. jag hade glömt bort att jag faktiskt kan det här.
och jag hade förträngt att jag aldrig mår så dåligt som jag gör när jag mår bra.
hur mycket solen än kysser mina kinder så gör tårarna det snart också. musiken skriker inte, den är ljuv i mina öron. likväl skär den djupare för varje gång refrängen kommer. i really fucked it up this time. didn't i, my dear?
och mina ögon letar fortfarande efter saker det inte vill se
nu känner jag lite för mycket igen. jag sätter hela min värld på en piedestal och älskar allt som är därpå, jag gör någon slags regndans runt den och hoppashoppashoppas att allt ska få vara precis just där det är. på min piedestal där jag kan vårda det ömt. dock vet jag ju att jag snart kommer snubbla i min dans, ramla över min värld och krossa den mellan min kropp och golvet.
en vacker dag ska jag lära mig att inte ställa saker så högt. då är risken mindre att de går i kras när de faller i golvet. förhoppningsvis blir det bara en mindre skråma och så är det bara att ställa tillbaka saken på sin plats igen.
vad har jag gjort nu då? rymt hem till mor och far igen, ja, det har jag. det är ju det där med att jag inte hittar min plats i världen. jag tycker så intensivt om allt tills jag inte göra det längre av ren utmattning. det är lite så jag känner med mitt hem nu. jag har lagt så mycket energi på det stället men det har framförallt sugit musten ur mig. och nu börjar det bli dags att tänka på refrängen, i sommar flyttar jag ju hem igen även om det nu bara är för en sekund (vilket det verkligen ska bli den här gången) och vad är då poängen med något? tack vare kaoset jag känner (och det faktiskt är) i våra gemensamm utrymmen så stänger jag in mig på mitt rum, drar täcket över huvudet, spelar musik så högt jag kan och hoppas på att jag snart somnar. hoppas så innerligt att allt är annorlunda när jag vaknar.
ingen tvekan, inget vemod, och jag kommer bli äldre än 35 och livet ska vara vackert. HELA TIDEN.
och jag ljög, jag skulle ha kysst dig
skål, älskling
skål för dig och din älskade
jag har tid att vänta på dig
du gav mig tre cigaretter medan jag väntar
och jag dör när du nämner hennes namn
och jag ljög, jag skulle ha kysst dig
när vi sprang i regnet
vad är jag, älskling?
en viskning i ditt öra?
en bit av din tårta?
flickan som skrämmer dig?
eller ditt största misstag?
skål, älskling
