emelie

"jag brukar inte göra såhär", sa jag
när han lutade sig fram och drog fingrarna genom mitt hår
jag förstod att han inte trodde mig
och jag såg på hans leende att han inte brydde sig
hans hand gled under min kjol
och för en sekund såg jag djupt i hans ögon
jag såg inte mycket där i
förutom en tomhet som jag tyvärr kände igen
han sa: "låt mig ta dig långt härifrån
jag vet något som får dig att le"
jag såg bilden av mig själv, ensam i min kalla hotellsäng
och sa: "nåväl, varför inte?
han tog med mig hem till sig.
vi tog en drink och försökte konversera
men ingen av oss kände mycket för att prata
om liven vi var där för att glömma
så han lade mig på sängen
vi klädde av oss och ljuset från gatulamporna skar genom persiennen
hans hud kändes varm mot mig kropp
men min kropp kunde inte hålla kvar mina tankar
jag drev långt bort från främlingens rum
mina tankar försvann i de folktäta gatorna från igår
tills han slutade
och frågade om det gått för fort
jag skakade på huvudet och vände mig bort
vi låg en stund i tystnad
tills jag klädde på mig, skvätte vatten i mitt ansikte
"det är bäst jag går", sa jag artigt
"jag brukar inte vara uppe så här sent."


de senaste par dagarna i mitt liv har varit så känslomässigt utmattande så det är svårt att greppa.
på tre sekunder har jag gått från den lyckligaste människan på jorden till att känna mig så värdelös och besviken och dum. och sen tillbaka igen. det är svårt att känna så mycket på samma gång.

det känns som att jag är påväg att förstöra allt jag har, ännu en gång. när allt är precis som det ska är jag så noga med att poängtera det och försöker hålla i det så hårt att det inte är så perfekt längre. och jag måste sluta tro att allt blir bättre såfort jag kommer till "den punkten i mitt liv", håll ut, tiden går, det blir bättre. men nej. jag borde lärt mig det nu. det blir inte bättre än såhär och det ska inte behöva vara bättre än så här. jag älskar det jag har, jag älskar den jag är, jag älskar mitt liv. men det är just det. jag älskar det för mycket. jag är för rädd att förlora allt så jag kväver det i hopp om bekräftelse och "kan jag inte ha det för evigt så ska jag ta mig faan klämma musten ur det så länge jag kan"

där är emelie i ett nötskal. alltid. så har jag någonsin förstört något så tänk att det var för att det var för viktigt för mig. och jag kunde bara inte hantera det.
för jag kan inte hantera något. jag vill lita på att andra gör det åt mig.