och jag trodde på dem.
helt plötsligt var jag vaken igen.
ögonen sökte desperat en punkt att vila sig mot men fann bara mörker.
månljuset orkade inte tränga igenom de fördragna persiennerna.
en röst skriker i mitt huvud att jag inte förtjänar hans blickar, och jag önskar att jag kunde fly från ögonblicket.
tillbaka till igår när hans ögon sa att jag var det vackraste de sett.
och jag trodde på dem.
jag har egentligen aldrig gillat blått.
då är det dags att vända blad.
när du sjunker så djupt inom dig själv
att bröstkorgen vibrerar av förtvivlan
när det känns som att du är den enda som andas
utan att få någon luft
när du sjunker så djupt
då är det dags att vända blad
ibland håller jag upp handen framför mig
för att försäkra mig om att jag finns
när det känns som att jag är den enda som andas
utan att få någon luft
när jag håller upp handen
då är det dags att vända blad
när vinden viner i förtvivlan
att man går åt fel håll
när det känns som att man är den enda som andas
utan att få någon luft
när vinden viner
då är det dags att vända blad
ibland skriker hon så högt av rädsla
för hon har förlorat allt
när det känns som att hon är den enda som andas
utan att få någon luft
när hon skriker så högt
då är boken slut.
att bröstkorgen vibrerar av förtvivlan
när det känns som att du är den enda som andas
utan att få någon luft
när du sjunker så djupt
då är det dags att vända blad
ibland håller jag upp handen framför mig
för att försäkra mig om att jag finns
när det känns som att jag är den enda som andas
utan att få någon luft
när jag håller upp handen
då är det dags att vända blad
när vinden viner i förtvivlan
att man går åt fel håll
när det känns som att man är den enda som andas
utan att få någon luft
när vinden viner
då är det dags att vända blad
ibland skriker hon så högt av rädsla
för hon har förlorat allt
när det känns som att hon är den enda som andas
utan att få någon luft
när hon skriker så högt
då är boken slut.
det var ändå bara på låtsas.
mina ögon skriker i desperation efter något vackert att vila sig mot.
öronen famlar efter ord som betyder något.
i takt till knastrandet från vinylen dansar mina fingertoppar utmed hans rygg.
honom som jag plockade upp igår.
handen hittar hans höft och sluter sig runt benknotan.
men det är allt.
så jag vänder ryggen till och somnar om.
det var ändå bara på låtsas.
jag har ingen ursäkt.
lämna mig ute med soporna
det här är inte sånt jag gör
det här är fel ställe
att tänka på dig
det är fel tid
för någon ny
det är ett litet brott
och jag har ingen ursäkt
jag ger bort min pistol när den är laddad
om du inte skjuter, hur ska jag då kunna hålla den?
det är fel tillfälle
att tänka på dig
didn't i, my dear?
jag öppnar ena ögat. blundar så fort jag kan igen. mamma putter på mig. jag öppnar ena ögat och tillslut även det andra. en bar fot hittar det kalla golvet och en kall vind smeker min nakna kropp när täcket faller till marken och ger mig gåshud.
solen kysser mig, lämnar fräknar på min kind och vårvinden leker i mitt hår. musiken skriker i mina öron. vittnar om hjärtesorg. kängorna faller tungt mot marken och jag sjunger. som om det var mitt hjärta som brast. som det gjort förut.
med en cigarett i mungipan, klänningen som sveper runt mina bleka vinterben och solglasögon på min nästipp börjar jag dagen som gick. cigaretten tog slut och jag sjönk ner i mammas stol. pennspetsen gled lätt över alla papper som kom i min väg. bokstäverna i boken blev till ord jag förstod. jag hade glömt bort att jag faktiskt kan det här.
och jag hade förträngt att jag aldrig mår så dåligt som jag gör när jag mår bra.
hur mycket solen än kysser mina kinder så gör tårarna det snart också. musiken skriker inte, den är ljuv i mina öron. likväl skär den djupare för varje gång refrängen kommer. i really fucked it up this time. didn't i, my dear?
och jag ljög, jag skulle ha kysst dig
skål, älskling
skål för dig och din älskade
jag har tid att vänta på dig
du gav mig tre cigaretter medan jag väntar
och jag dör när du nämner hennes namn
och jag ljög, jag skulle ha kysst dig
när vi sprang i regnet
vad är jag, älskling?
en viskning i ditt öra?
en bit av din tårta?
flickan som skrämmer dig?
eller ditt största misstag?
skål, älskling
magi.
"jag brukar inte göra såhär", sa jag
när han lutade sig fram och drog fingrarna genom mitt hår
jag förstod att han inte trodde mig
och jag såg på hans leende att han inte brydde sig
hans hand gled under min kjol
och för en sekund såg jag djupt i hans ögon
jag såg inte mycket där i
förutom en tomhet som jag tyvärr kände igen
han sa: "låt mig ta dig långt härifrån
jag vet något som får dig att le"
jag såg bilden av mig själv, ensam i min kalla hotellsäng
och sa: "nåväl, varför inte?
han tog med mig hem till sig.
vi tog en drink och försökte konversera
men ingen av oss kände mycket för att prata
om liven vi var där för att glömma
så han lade mig på sängen
vi klädde av oss och ljuset från gatulamporna skar genom persiennen
hans hud kändes varm mot mig kropp
men min kropp kunde inte hålla kvar mina tankar
jag drev långt bort från främlingens rum
mina tankar försvann i de folktäta gatorna från igår
tills han slutade
och frågade om det gått för fort
jag skakade på huvudet och vände mig bort
vi låg en stund i tystnad
tills jag klädde på mig, skvätte vatten i mitt ansikte
"det är bäst jag går", sa jag artigt
"jag brukar inte vara uppe så här sent."
de senaste par dagarna i mitt liv har varit så känslomässigt utmattande så det är svårt att greppa.
på tre sekunder har jag gått från den lyckligaste människan på jorden till att känna mig så värdelös och besviken och dum. och sen tillbaka igen. det är svårt att känna så mycket på samma gång.
det känns som att jag är påväg att förstöra allt jag har, ännu en gång. när allt är precis som det ska är jag så noga med att poängtera det och försöker hålla i det så hårt att det inte är så perfekt längre. och jag måste sluta tro att allt blir bättre såfort jag kommer till "den punkten i mitt liv", håll ut, tiden går, det blir bättre. men nej. jag borde lärt mig det nu. det blir inte bättre än såhär och det ska inte behöva vara bättre än så här. jag älskar det jag har, jag älskar den jag är, jag älskar mitt liv. men det är just det. jag älskar det för mycket. jag är för rädd att förlora allt så jag kväver det i hopp om bekräftelse och "kan jag inte ha det för evigt så ska jag ta mig faan klämma musten ur det så länge jag kan"
där är emelie i ett nötskal. alltid. så har jag någonsin förstört något så tänk att det var för att det var för viktigt för mig. och jag kunde bara inte hantera det.
för jag kan inte hantera något. jag vill lita på att andra gör det åt mig.
när han lutade sig fram och drog fingrarna genom mitt hår
jag förstod att han inte trodde mig
och jag såg på hans leende att han inte brydde sig
hans hand gled under min kjol
och för en sekund såg jag djupt i hans ögon
jag såg inte mycket där i
förutom en tomhet som jag tyvärr kände igen
han sa: "låt mig ta dig långt härifrån
jag vet något som får dig att le"
jag såg bilden av mig själv, ensam i min kalla hotellsäng
och sa: "nåväl, varför inte?
han tog med mig hem till sig.
vi tog en drink och försökte konversera
men ingen av oss kände mycket för att prata
om liven vi var där för att glömma
så han lade mig på sängen
vi klädde av oss och ljuset från gatulamporna skar genom persiennen
hans hud kändes varm mot mig kropp
men min kropp kunde inte hålla kvar mina tankar
jag drev långt bort från främlingens rum
mina tankar försvann i de folktäta gatorna från igår
tills han slutade
och frågade om det gått för fort
jag skakade på huvudet och vände mig bort
vi låg en stund i tystnad
tills jag klädde på mig, skvätte vatten i mitt ansikte
"det är bäst jag går", sa jag artigt
"jag brukar inte vara uppe så här sent."
de senaste par dagarna i mitt liv har varit så känslomässigt utmattande så det är svårt att greppa.
på tre sekunder har jag gått från den lyckligaste människan på jorden till att känna mig så värdelös och besviken och dum. och sen tillbaka igen. det är svårt att känna så mycket på samma gång.
det känns som att jag är påväg att förstöra allt jag har, ännu en gång. när allt är precis som det ska är jag så noga med att poängtera det och försöker hålla i det så hårt att det inte är så perfekt längre. och jag måste sluta tro att allt blir bättre såfort jag kommer till "den punkten i mitt liv", håll ut, tiden går, det blir bättre. men nej. jag borde lärt mig det nu. det blir inte bättre än såhär och det ska inte behöva vara bättre än så här. jag älskar det jag har, jag älskar den jag är, jag älskar mitt liv. men det är just det. jag älskar det för mycket. jag är för rädd att förlora allt så jag kväver det i hopp om bekräftelse och "kan jag inte ha det för evigt så ska jag ta mig faan klämma musten ur det så länge jag kan"
där är emelie i ett nötskal. alltid. så har jag någonsin förstört något så tänk att det var för att det var för viktigt för mig. och jag kunde bara inte hantera det.
för jag kan inte hantera något. jag vill lita på att andra gör det åt mig.
