emelie

ja, vad ska jag säga. egentligen är det tillochmed två helvetesveckor från doom. begravning, böter och förlust av körkort, ångestattacker och magsjuka. erkänn, det låter kul?

jag är stressad och det är det minsta jag behöver nu. jag vill inte bli så paralyserad som jag alltid blir och det tänker jag heller inte bli. jag ramlade över en människa som skriver tokigt bra kröniker och jag kände igen mig i mycket av hans texter, skillnaden på oss var att han så ohämmat kunde vara ärlig med sina känslor och brister. jag saknar verkligen det i mig själv. och det är dags att jag bestämmer mig för att sluta gömma mig, ta mig i kragen, få saker gjort.

jag vill kunna ta tillvara på varenda liten skitsak som händer mig utan att det stiger mig åt huvudet åt ena eller andra hållet.

just nu är jag trött på att inte kunna dela allt jag upplever med någon, jag klarar inte att uppriktigt säga till de jag känner vad som pågår i mitt huvud, vad jag behöver eller vad jag vill åstadkomma med mitt liv.

jag funderade ett par dagar på att rymma till berlin nästa vecka för att komma på vad som händer i mitt liv och vad som komma skall i höst när kollektivet antagligen kommer upplösas. dock gick den planen i stöpet både praktiskt och ekonomiskt, så jag stannar nog hemma istället. det går nog ändå mycket bättre att planera på hemmaplan.

och nu ska jag pallra mig ur mitt rum för att uppskatta de små ljuvliga stunderna som händer ute i tv-rummet. jag missade tydligen en penis i en dammsugare nyss då jag istället låg nerbäddad i min säng alldeles ensam och tyckte synd om mig själv.

ändring på det!
och ikväll kommer elin.

jakten på ett passionerat liv kan börja.