tänk vad en sömnlös natt gör för själen.
your hooker on a platter.
egot behövde en dos också.
the Radivoj-boys
det finns tre pojkar i min familj. alla är de storartade på sitt sätt. de gör sig relativt bra på bild också.
karin-raring och jag fick världens bästa idé.
jag och karin-raring har haft en underbar afton sittandes på en klippa vid vattnet i månljuset och pratat om det ljuva livet. vi fick en idé. världens bästa idé. sen var vi ganska snygga där vi satt också. och från att varit alldeles förtvivlad och rastlös blev jag genast lugn och tillfreds och nöjd med tillvaron. allt kanske helt enkelt löser sig. ikväll tror jag det iallafall. se, så lätt jag ändrar mig. undrar vad jag bestämmer mig för att tro på imorgon? time will tell.
men nu är jag lite glad iallafall.
godnatt.
det är meningen att allt ska vara bra nu.
det är inte svårt att se ett mönster i mitt beteende. det sitter så djupt rotat att jag faktiskt inte ser det själv ibland, men vissa dagar blir det bara extra tydligt. jag önskar att jag hade så pass mycket självrespekt att jag kunde titta på mig själv och verkligen SE mig. mig. den jag är. vad jag gör för skillnad. min framtid. mitt förflutna. mitt nu. jag önskar jag kunde titta på mig och le och sen knuffa någon i sidan och säga stolt "det där är jag".
men nej, jag har ingen självrespekt. ingen självdistans eller självdisciplin heller.
jag är ganska så trött på det mesta just nu, framförallt mig själv. frågan är om det är bra eller dåligt att folk i min närhet ser med en gång jag kliver in i ett rum hur jag mår? vissa dagar är det liksom inte ens värt att försöka prata med mig. har det gått så långt? och vad är det för poäng med att ha sveriges största bekräftelsebehov när jag ändå måste be om det?
nog för att det är awesome att vara 23, men jag blir så ledsen över att jargongen i mitt huvud är precis den samma som när jag var 13 och det jag då önskade högst av allt var att bli vuxen så jag kunde slippa att tycka så illa om mig själv. för det är meningen att all tonårsångest ska gå över. att hormonerna ska sluta att leka jekyll and hyde med mig. det är meningen att allt ska vara bra nu.
men sen är jag ju lite dum i huvudet också och har aldrig gjort riktigt som man ska. smällar man får ta antar jag.
tillsvidare målar jag lite nakna bröst.
men nej, jag har ingen självrespekt. ingen självdistans eller självdisciplin heller.
jag är ganska så trött på det mesta just nu, framförallt mig själv. frågan är om det är bra eller dåligt att folk i min närhet ser med en gång jag kliver in i ett rum hur jag mår? vissa dagar är det liksom inte ens värt att försöka prata med mig. har det gått så långt? och vad är det för poäng med att ha sveriges största bekräftelsebehov när jag ändå måste be om det?
nog för att det är awesome att vara 23, men jag blir så ledsen över att jargongen i mitt huvud är precis den samma som när jag var 13 och det jag då önskade högst av allt var att bli vuxen så jag kunde slippa att tycka så illa om mig själv. för det är meningen att all tonårsångest ska gå över. att hormonerna ska sluta att leka jekyll and hyde med mig. det är meningen att allt ska vara bra nu.
men sen är jag ju lite dum i huvudet också och har aldrig gjort riktigt som man ska. smällar man får ta antar jag.
tillsvidare målar jag lite nakna bröst.
och jag trodde på dem.
helt plötsligt var jag vaken igen.
ögonen sökte desperat en punkt att vila sig mot men fann bara mörker.
månljuset orkade inte tränga igenom de fördragna persiennerna.
en röst skriker i mitt huvud att jag inte förtjänar hans blickar, och jag önskar att jag kunde fly från ögonblicket.
tillbaka till igår när hans ögon sa att jag var det vackraste de sett.
och jag trodde på dem.
jag borde faktiskt gå.
hon tog en veckas välförtjänt semester. dock lär hon sig aldrig av sina misstag och är nu precis så stressad som hon lovade sig själv att inte bli..
är jag inte underbart bra på att ställa till det för mig? jo-o, det är jag. men det kanske är värt det. att få vara så glad som jag varit den senaste tiden borde nästan vara straffbart. vilket det uppenbarligen är.. men ändå, ville bara poängtera lite extra att ibland är faktiskt allt precis så bra som man önskar och allt det där tråkiga som jag nu måste ta tag i känns lite mindre jobbigt när hela min värld snurrar åt rätt håll.
så summa sumarum, imorgon är det tillbaks till verkligheten med bank, post, bibliotek, middag i kollektivet och pluggande tills ögonen blöder. ett par viktiga livsbeslut ska diskuteras med mor också när jag ändå är i gång. sen kanske jag köper en biljett till popadelica också. jag borde faktiskt gå. faktiskt.
och göteborg är ganska vackert ändå. kanske bara helt enkelt ska ta och skrota alla mina fördomar. jag får ju alltid äta upp dem sinom tid iallafall.
