emelie

nu känner jag lite för mycket igen. jag sätter hela min värld på en piedestal och älskar allt som är därpå, jag gör någon slags regndans runt den och hoppashoppashoppas att allt ska få vara precis just där det är. på min piedestal där jag kan vårda det ömt. dock vet jag ju att jag snart kommer snubbla i min dans, ramla över min värld och krossa den mellan min kropp och golvet.
en vacker dag ska jag lära mig att inte ställa saker så högt. då är risken mindre att de går i kras när de faller i golvet. förhoppningsvis blir det bara en mindre skråma och så är det bara att ställa tillbaka saken på sin plats igen.

vad har jag gjort nu då? rymt hem till mor och far igen, ja, det har jag. det är ju det där med att jag inte hittar min plats i världen. jag tycker så intensivt om allt tills jag inte göra det längre av ren utmattning. det är lite så jag känner med mitt hem nu. jag har lagt så mycket energi på det stället men det har framförallt sugit musten ur mig. och nu börjar det bli dags att tänka på refrängen, i sommar flyttar jag ju hem igen även om det nu bara är för en sekund (vilket det verkligen ska bli den här gången) och vad är då poängen med något? tack vare kaoset jag känner (och det faktiskt är) i våra gemensamm utrymmen så stänger jag in mig på mitt rum, drar täcket över huvudet, spelar musik så högt jag kan och hoppas på att jag snart somnar. hoppas så innerligt att allt är annorlunda när jag vaknar.

ingen tvekan, inget vemod, och jag kommer bli äldre än 35 och livet ska vara vackert. HELA TIDEN.