livet gick vidare.
sommaren hade en del att erbjuda. både gott och ont. jag bor i göteborg nu, sa hejdå till kollektivet någon gång i slutet på maj. mamma fick husera mig en stund tills jag hade tur att få en lägenhet i knät. så nu bor jag mitt i göteborg i världens finaste lägenhet tillsammans med en konstnärskvinna som aldrig är hemma. så jag pysslar och donar. i brist på annat att göra bygger jag lampor, kokar saft, syr kuddar och städar stup i kvarten.
men innan allt det där hände så gjorde jag lite annat. min kära lillalisa skulle ta studenten och tillslut lyckades vi skrapa ihop en fantastisk klänning åt henne. det mest fantastiska med det hela var att lisa var så nöjd på riktigt. det gjorde alla tårar värt det. jag lyckades äntligen se bob hund med mina bästaste bästa en kväll också.
sen åkte jag till cypern med ida. vi fick bo hos världens finaste andrea och det var e speciell vecka. fint väder. dock har jag nog aldrig känt mig äldre. ida kom på en bra metafor, det var lite som en köttmarknad, en saluhall. där fanns det mesta, lammkött var väl det allra vanligaste som erbjöds men även ett par pumor och andra delikatesser. jag räknades nog in till surströmmingen.. gammal och jäst. bäst-före-datumet passerat för länge sedan. men det var också en upplevelse. i veckan åker ida till afrika. hoppas du får kul, kära du!
för att tala om sånt som är lite mindre kul så har det varit ett par turer till sjukhuset för halva familjen. men jag tror vi överlever tillslut. en stund iallafall. men kameran har ju såklart varit med dit också.
och anais åkte hem till belgien igen. hon fattas mig. men jag får åka och hälsa på när jag vill. och hon kommer snart och hälsar på också. hoppas jag iallafall.
sen hände massa annat kul. jag fick äntligen träffa linda och hennes emmeline. jag plockade kantareller med min systeryster och kusinbarnen. jag var med mamma och pappa och syster och bror på hoolabandoolaband och hade världens vackraste kväll.
för att tala om sånt som är lite mindre kul så har det varit ett par turer till sjukhuset för halva familjen. men jag tror vi överlever tillslut. en stund iallafall. men kameran har ju såklart varit med dit också.
och anais åkte hem till belgien igen. hon fattas mig. men jag får åka och hälsa på när jag vill. och hon kommer snart och hälsar på också. hoppas jag iallafall.
sen har jag ju träffat den här också. daniel. som jag numera kallar min. han är fin han.
tänk vad en sömnlös natt gör för själen.
your hooker on a platter.
egot behövde en dos också.
the Radivoj-boys
det finns tre pojkar i min familj. alla är de storartade på sitt sätt. de gör sig relativt bra på bild också.
karin-raring och jag fick världens bästa idé.
jag och karin-raring har haft en underbar afton sittandes på en klippa vid vattnet i månljuset och pratat om det ljuva livet. vi fick en idé. världens bästa idé. sen var vi ganska snygga där vi satt också. och från att varit alldeles förtvivlad och rastlös blev jag genast lugn och tillfreds och nöjd med tillvaron. allt kanske helt enkelt löser sig. ikväll tror jag det iallafall. se, så lätt jag ändrar mig. undrar vad jag bestämmer mig för att tro på imorgon? time will tell.
men nu är jag lite glad iallafall.
godnatt.
det är meningen att allt ska vara bra nu.
det är inte svårt att se ett mönster i mitt beteende. det sitter så djupt rotat att jag faktiskt inte ser det själv ibland, men vissa dagar blir det bara extra tydligt. jag önskar att jag hade så pass mycket självrespekt att jag kunde titta på mig själv och verkligen SE mig. mig. den jag är. vad jag gör för skillnad. min framtid. mitt förflutna. mitt nu. jag önskar jag kunde titta på mig och le och sen knuffa någon i sidan och säga stolt "det där är jag".
men nej, jag har ingen självrespekt. ingen självdistans eller självdisciplin heller.
jag är ganska så trött på det mesta just nu, framförallt mig själv. frågan är om det är bra eller dåligt att folk i min närhet ser med en gång jag kliver in i ett rum hur jag mår? vissa dagar är det liksom inte ens värt att försöka prata med mig. har det gått så långt? och vad är det för poäng med att ha sveriges största bekräftelsebehov när jag ändå måste be om det?
nog för att det är awesome att vara 23, men jag blir så ledsen över att jargongen i mitt huvud är precis den samma som när jag var 13 och det jag då önskade högst av allt var att bli vuxen så jag kunde slippa att tycka så illa om mig själv. för det är meningen att all tonårsångest ska gå över. att hormonerna ska sluta att leka jekyll and hyde med mig. det är meningen att allt ska vara bra nu.
men sen är jag ju lite dum i huvudet också och har aldrig gjort riktigt som man ska. smällar man får ta antar jag.
tillsvidare målar jag lite nakna bröst.
men nej, jag har ingen självrespekt. ingen självdistans eller självdisciplin heller.
jag är ganska så trött på det mesta just nu, framförallt mig själv. frågan är om det är bra eller dåligt att folk i min närhet ser med en gång jag kliver in i ett rum hur jag mår? vissa dagar är det liksom inte ens värt att försöka prata med mig. har det gått så långt? och vad är det för poäng med att ha sveriges största bekräftelsebehov när jag ändå måste be om det?
nog för att det är awesome att vara 23, men jag blir så ledsen över att jargongen i mitt huvud är precis den samma som när jag var 13 och det jag då önskade högst av allt var att bli vuxen så jag kunde slippa att tycka så illa om mig själv. för det är meningen att all tonårsångest ska gå över. att hormonerna ska sluta att leka jekyll and hyde med mig. det är meningen att allt ska vara bra nu.
men sen är jag ju lite dum i huvudet också och har aldrig gjort riktigt som man ska. smällar man får ta antar jag.
tillsvidare målar jag lite nakna bröst.
och jag trodde på dem.
helt plötsligt var jag vaken igen.
ögonen sökte desperat en punkt att vila sig mot men fann bara mörker.
månljuset orkade inte tränga igenom de fördragna persiennerna.
en röst skriker i mitt huvud att jag inte förtjänar hans blickar, och jag önskar att jag kunde fly från ögonblicket.
tillbaka till igår när hans ögon sa att jag var det vackraste de sett.
och jag trodde på dem.
jag borde faktiskt gå.
hon tog en veckas välförtjänt semester. dock lär hon sig aldrig av sina misstag och är nu precis så stressad som hon lovade sig själv att inte bli..
är jag inte underbart bra på att ställa till det för mig? jo-o, det är jag. men det kanske är värt det. att få vara så glad som jag varit den senaste tiden borde nästan vara straffbart. vilket det uppenbarligen är.. men ändå, ville bara poängtera lite extra att ibland är faktiskt allt precis så bra som man önskar och allt det där tråkiga som jag nu måste ta tag i känns lite mindre jobbigt när hela min värld snurrar åt rätt håll.
så summa sumarum, imorgon är det tillbaks till verkligheten med bank, post, bibliotek, middag i kollektivet och pluggande tills ögonen blöder. ett par viktiga livsbeslut ska diskuteras med mor också när jag ändå är i gång. sen kanske jag köper en biljett till popadelica också. jag borde faktiskt gå. faktiskt.
och göteborg är ganska vackert ändå. kanske bara helt enkelt ska ta och skrota alla mina fördomar. jag får ju alltid äta upp dem sinom tid iallafall.
jag har egentligen aldrig gillat blått.
då är det dags att vända blad.
när du sjunker så djupt inom dig själv
att bröstkorgen vibrerar av förtvivlan
när det känns som att du är den enda som andas
utan att få någon luft
när du sjunker så djupt
då är det dags att vända blad
ibland håller jag upp handen framför mig
för att försäkra mig om att jag finns
när det känns som att jag är den enda som andas
utan att få någon luft
när jag håller upp handen
då är det dags att vända blad
när vinden viner i förtvivlan
att man går åt fel håll
när det känns som att man är den enda som andas
utan att få någon luft
när vinden viner
då är det dags att vända blad
ibland skriker hon så högt av rädsla
för hon har förlorat allt
när det känns som att hon är den enda som andas
utan att få någon luft
när hon skriker så högt
då är boken slut.
att bröstkorgen vibrerar av förtvivlan
när det känns som att du är den enda som andas
utan att få någon luft
när du sjunker så djupt
då är det dags att vända blad
ibland håller jag upp handen framför mig
för att försäkra mig om att jag finns
när det känns som att jag är den enda som andas
utan att få någon luft
när jag håller upp handen
då är det dags att vända blad
när vinden viner i förtvivlan
att man går åt fel håll
när det känns som att man är den enda som andas
utan att få någon luft
när vinden viner
då är det dags att vända blad
ibland skriker hon så högt av rädsla
för hon har förlorat allt
när det känns som att hon är den enda som andas
utan att få någon luft
när hon skriker så högt
då är boken slut.
det var ändå bara på låtsas.
mina ögon skriker i desperation efter något vackert att vila sig mot.
öronen famlar efter ord som betyder något.
i takt till knastrandet från vinylen dansar mina fingertoppar utmed hans rygg.
honom som jag plockade upp igår.
handen hittar hans höft och sluter sig runt benknotan.
men det är allt.
så jag vänder ryggen till och somnar om.
det var ändå bara på låtsas.
alltid mer.
att fylla 23 är något av det bästa jag gjort.
ibland tycker jag att livet i trollhättan inte räcker till. det händer faktiskt ganska ofta, tro det eller ej. den här gången botade jag det med att resa till sundsvall en vecka. hittade på massa hyss med min kära vän elin. hon bor där uppe.
när jag kom fram fick jag lära mig den hårda vägen att sundsvall inte ligger på samma bredgrad som trollhättan och vårkläderna jag hade packat fick jag inte så mycket användning för. men jag överlevde det också.
i onsdags tog jag med mig elin hem till mig. tyckte det var dags att hon såg hur jag hade det. så vi kalasade lite, gick ut lite, satt vid slussarna och drack öl lite, gick ut och åt lite och sen satte sig elin på bussen mot jönköping på fredagmiddagen.
i fredags var det för övrigt min födelsedag. ja-a, det var det. 23 blev jag. är väldigt nöjd med situationen faktiskt. dagen spenderades i solen och framåt kvällen så droppade det in en hel drös med människor och kollektivet levererade en fest som hette duga. SJUKT VACKERT! tackar så hjärtligt för det.
men nu är jag hemma hos mor och far. ynklig och dan. somnade i mammas famn igårkväll alldeles för tidigt och fick sedan smaka på min egen medicin då ett fyllesamtal ramlade in och väckte mig runt 1-tiden. trots mitt förvirrade och trötta tillstånd så gillade jag det ändå.
nu ska jag fortsätta leka med min wacom-bräda. och nästa vecka får jag en alldeles egen systemkamera. emli=en glad skit.
ps. lånade ett par bilder av Patrik Andersson som var vår designated photographer under kalaset. ds.
när jag kom fram fick jag lära mig den hårda vägen att sundsvall inte ligger på samma bredgrad som trollhättan och vårkläderna jag hade packat fick jag inte så mycket användning för. men jag överlevde det också.
i onsdags tog jag med mig elin hem till mig. tyckte det var dags att hon såg hur jag hade det. så vi kalasade lite, gick ut lite, satt vid slussarna och drack öl lite, gick ut och åt lite och sen satte sig elin på bussen mot jönköping på fredagmiddagen.
i fredags var det för övrigt min födelsedag. ja-a, det var det. 23 blev jag. är väldigt nöjd med situationen faktiskt. dagen spenderades i solen och framåt kvällen så droppade det in en hel drös med människor och kollektivet levererade en fest som hette duga. SJUKT VACKERT! tackar så hjärtligt för det.
men nu är jag hemma hos mor och far. ynklig och dan. somnade i mammas famn igårkväll alldeles för tidigt och fick sedan smaka på min egen medicin då ett fyllesamtal ramlade in och väckte mig runt 1-tiden. trots mitt förvirrade och trötta tillstånd så gillade jag det ändå.
nu ska jag fortsätta leka med min wacom-bräda. och nästa vecka får jag en alldeles egen systemkamera. emli=en glad skit.
ps. lånade ett par bilder av Patrik Andersson som var vår designated photographer under kalaset. ds.
kan jag inte få köra bilen, bara lite fram och tillbaka på baksidan?
10 dagar kvar. sen återförenas jag med min älskade. så, dags att skicka in autograf och bild.
mami.
det var ju inte henne jag fick min skönhet ifrån iallafall, hon har sitt kvar!!
puss!
